En laaaang sammanfattning!

Forlaaaaaat! Vi har varken tid eller rad med att sitta vid datorn har i Australien. Nar skrev jag sist egentligen? Bangkok?! Och vad har hant sedan dess da?! Efter Bangkok akte vi till Phi Phi. Dar levde vi rovare som aldrig forr. Drack ett oresonligt antal buckets, dansade till http://www.youtube.com/watch?v=4oc1Sb0SX68 hela natten lang, Maria och Theres deltog i limbo competition, und so weiter und so weiter. Jag sager inget mer om Phi Phi.

Darefter akte vi till Koh Lanta. Bodde billigt med bade AC och pool. Solade pa dagarna och chillade med ol, reggae och sallskapsspel pa kvallarna. Snipp snapp snut, sa var Thailands-sagan pretty much slut. I sorg och vemod vinkade vi av var kara terror pa flygplatsen i Phuket. Och ett par timmar senare klev jag, systra och linnet pa ett plan till AUSTRALIEEEEEEN!

Fran att ha betalat ca 150 kr om dagen for ett hyffsat fint boende och tre fardiglagade mal mat om dagen till att betala ca 200 kr for en plats i en ranglig vaningssang, i ett rum delat med tio okanda manniskor, blev en liten omstallning. Men vi fixade det bra. Aven fast det regnade mest hela tiden sa var Sydney mycket fint! Fanny anlande direkt fran Svea, vi gick och tittade pa Operahuset och Harbour Bridge, hade picnic i parker, checkade in Bondi Beach och gick pa dunkla klubbar pa Kings Cross. Olyckligtvis sa fick Maria och Linnea spendera en natt pa akuten, och dagen darpa sa fick aven jag ta ett besok pa sjukan. Men don't worry, efter varsin antibiotika-kur sa ar vi nu alla tip top igen.

Efter ett par dagar i Sydney hoppade vi pa en Greyhound-buss till Byron Bay. Byron var extremt fint. Vi bodde 100 m fran stranden, som var helt sagolik. En dag gick vi upp till en fyr som heter Cape Byron. Utsikten darifran var amaaaaazing! Fran Byron Bay akte vi aven pa en dagstur till Nimbin. I hela New South Wales-staten ar det olagligt med droger, men lagen sager ocksa att polisen bara behover beslagta droger om de har lust att gora det. I Nimbin verkar det som att polisen inte har lust att gora det, och darfor kallas Nimbin for "Australias capital of smoking pot". Det kandes ganska konstigt och lite olustigt att ga omkring pa gatorna bland alla skyhoga manniskor. Och att bli erbjuden bade det ena och det andra av sa val 70-ariga tanter som av sma ynglingar kandes mycket markligt. Men tillaggas ska att Nimbin ar en skon hippie-stad, med en harlig laid back atmosfar. Och oroa dig inte, mamma! Vi provade ingenting illegalt. Promise!

Vi spenderade alldeles for kort tid i Byron Bay. Men eftersom vi har sa sjukt mycket att gora pa valdigt kort tid har i Australien sa var vi tvugna att saga farval och hoppa pa en buss som tog oss till Surfers Paradise. Surfers Paradise ar som Miami Beach of Australia. Fina bilar, markes-glajjor och skyskrapor langs stranderna. Vi trivdes utomordentligt! Mestadels for att vi bodde pa ett valdigt trevligt hostel och traffade trevliga manniskor. En av dessa trevliga ar en tjej fran Stockholm som heter Johanna. Nar vi sa hejda i Surfers sa trodde vi inte att vi skulle motas igen forran i Cairns, men vi har redan stott pa varandra tre ganger. Det ar det som ar sa sjukt med backpacking langs ostkusten ocksa. Man traffar folk man har traffat innan igen och igen och igen.

Efter Surfers drog vi vidare till Brisbane. Brisbane var bara en trakig storstad. Inget mer. Vi gick pa bio pa kvallen och tog oss sedan darifran sa fort som mojligt. Vi har ingen tid att spilla pa trakiga stallen! Darfor akte vi nastan direkt vidare till Noosa. Noosa ar australienarnas semesterort. Darfor var det ganska mycket pensionarer och barnfamiljer dar. Vi spenderade tva dagar i Noosa med att gora absolut ingenting. Vilket var skont eftersom vi jaktat runt sa mycket innan. En dag bestamde sig jag och Fanny for att bjuda de andra tjejerna pa tacos. Det kanske inte later mycket for varlden, men ar man van vid att bara kunna ra sig grot, nudlar och pasta sa smakar tacos som en skank fran ovan.

I skrivande stund sitter vi pa Rainbow Beach. Harifran akte vi pa en tredagars jeep-safari till Fraser Island. Fraser Island ar varldens storsta sando och ser ut sa har: http://authors.library.caltech.edu/25059/1/mstory/photos/phfra9.JPG fran ovan. Det var helt sjukt fint dar! Jag ar sa valdigt tagen av bade floran och faunan har langs ostkusten. Det liknar ingenting jag nagonsin sett tidigare. Naval. Vi spenderade alltsa tre dagar pa Fraser Island. Akte runt i jeep och campade. Vi var ca 65 personer som akte samtidigt och blev indelade i team med atta personer i varje. Varat team bestod av en tjej fran Danmark, en tjej fran England, tva tjejer fran Wales och de fyra svenskorna. Dagarna var fyllda av aktiviteter. Vi besokte Lake McKenzie och flera andra stallen. Vi lagade mat tillsammans pa gasolkok, och drack goon pa kvallarna. Alla team blev som sma familjer, och vi hade det sa himla kul tillsammans. Hela vistelsen var som en skon festival. Alla var skitiga, galna och berusade pa goon. That's how I like it! Sista morgonen var dock valdigt jobbig da vi vaknade upp, efter en regnig natt, i vattenfyllda talt och upptackte att dingosarna hade varit framme och bestulit i princip alla pa mat och annat(det ar enklare att skylla allt pa dingosarna istallet for pa goon-berusade manniskor). Dyngsura fran inside and out var det bara att packa ihop campet, hoppa in i jeeparna och aka till verkstan for att rengora alla grejer, inklusive bilarna.

Nu har vi aterhamtat oss fran Fraser Island. Nyss sa vi hejda till var lilla familj, och om ett par timmar ska vi ta en nattbuss till Airle Beach. Darifran ska vi aka ut med en segelbat i tre dagar och se Withsundays. Pirrigt! Vi ska fa lara oss att bade segla och dyka. Att dyka vid barriarrevet kommer bli awesomeeee! Dessutom ingar maten, och vi far den lagade at oss under alla tre dagarna. Jag ar lycklig!!! Efter det kommer vi att aka vidare mot Cairns och Cape Tribulation som ar vart sista stopp i Australien. Som jag redan har annonserat sa har vi redan bokat skydiving i Mission Beach, som ligger strax under Cairns. Vi ska hoppa fran 16.000 feet och har ett free fall pa 60 sekunder. Ah Gud hjalp mig! 60 sekunder! Jag kan inte skriva mer om skydivingen nu. Jag borjar skaka sa fort jag tanker pa det. Herrejeeee!

Hur som helst. Nu ar min tid pa datorn snart slut. Forlat mamma, anita, elin och johnny for att jag inte bloggar mer. Jag saknar alla hemma jattemycket. Men aven: See ya, don't wanna be yaaaa! Horshoj!

to india with love

Sadar. Nu har vi anlant till Thailand. Fast har inte riktigt slappt Indien an. Tva veckor dar ar som att bara fa ata en ruta pa marboun. Eller ungefar sa. Jag kan val sammanfatta sista veckan i Indien med "I hate love stories!". Inte for att nagon utav oss hade nagon indisk romans(elleeeer?!), utan for att Indien ar det narmsta kar jag har varit. Jag tror att bade Theres och Linnea haller med mig om att Indien ar ett land som man aldrig blir fardig med. Man vill liksom bara gosa ner sig dar forever.

Sista veckan besokte vi Hampi. Det var valdigt intressant, aven fast vi onskade att vi kunde mer om hinduismen. Vad jag uppskattade mest med Hampi ar att dar ar en speciell andlig atmosfar, precis som i Varanasi. Typiskt mig ocksa att bli alldeles hanford av andliga atmosfarer ocksa! I alla fulla fall sa tyckte vi anda att tva dagar av hetta och tempel-skadning var nog, sa vi tog nattbussen tillbaka till Palolem. Hade tankt att aka till nagot annat stalle i Goa, men det kom sig liksom att vi borjade att kalla Palolem for "hemma". Och vi langtade verkligen hem. Sa sista dagarna spenderade vi i Palolem. En kvall besokte vi en indisk familj, som larde oss att laga indisk mat. De var sa fina och gastvanliga. Fem olika middagar tvingade de oss att ata pa en kvall. En annan kvall stotte jag ihop med Nisha(hon som jag och bettan larde kanna litegranna forra aret) pa gatan. Hon kande igen mig direkt, och vi blev sa glada. Resten av kvallarna spelade vi kort och drack ol med vara indiska vanner pa Cressida. Sa nar avskedet av Indien val kom blev det hjartesorg och vemod. Och nu sitter vi har i Bangkok och ar fortfarande tagna av Indien-vistelsen. Igar var vi pa Siam Square och shoppade i MBK-gallerian. Pa kvallen kopte vi varan forsta ol-tower och rande runt pa Koh San Road. Idag har vi varit pa Wat Pho och kollat pa buddhistiska tempel. Nu sittter vi och vantar pa bussen som ska ta oss till Phuket, dar vi ska mota upp Maria. Ojoj, nu maste jag rusa. Jag ska bli battre pa att blogga! Hors!

GOA

Nu har vi softat ner oss totalt i Palolem. Det ar valdigt latt att det blir sa nar solen skiner, man bor i en hydda pa stranden och olen kostar 6 kr. Hittills har allt gatt utomordentligt bra. Inga konstigheter alls faktiskt. Tagresan mellan Mumbai och Goa var inte alls nagon skrackupplevelse, som jag hade forberett Linnea och Theres pa att det skulle bli. Inga rattor, snalla kupe-grannar och skedning med Linnea pa en 60 cm-brits. Och det var bara tre goda ting!

Vidare sa har vi varit pa lite upptacktsfard har i Palolem, och i mandags provade jag och theres om det dar med yoga skulle kunna vara nagot for oss. Det var en intressant upplevelse. Jag sager inget mer om det... Akt bat och spanat efter faglar i mangrovetrask har vi gjort ocksa. Theres blev makta imponerad av hur fagelintresserad(?!?) jag ar. Det kan nog bero pa att jag for ganska precis ett ar sedan spenderade tre dygn(!!! igen) med att titta pa exakt samma faglar som vi tittade pa nu. Vad jag inte kan om kingfishers vid det har laget ar inte vart att kunna! 

Som sagt sa har allting flytit pa galant. Det beror val delvis pa tur och delvis pa att jag har varit pa dessa platser forut. Lite trakigt ar ju det ocksa. "Man vill ju att det ska vara lite sport!", som Terror brukar saga. Sa om ett par timmar lagger vi oss pa en nattbuss som ska ta oss till Hampi. Bussen ar utrustad med dubbelsangar, och jag har anmalt mig frivillig(!!! for tredje gangen) pa att sova med okand person. Det kan bli nagot att beratta for barnbarnen sen det. Hehe. Na. Det ska nog ga bra. Jag ser valdigt mycket framemot att se Hampi. Alla som vi moter sager att det ar ett fantastiskt stalle som man maste ha sett innan man dor. 

Nu ska jag ga och bestalla paneer tikka masala. Inget speciellt med det, men jag kan tanka mig att Elisabeth smaler lite grann. Horshoj!

Livstecken!

Namaste for forsta gangen!
Vi ar framme i Mumbai. Allt har gatt mycket bra. Indien ar sig likt. Harmoni i totalkaos. Fast vi har inte riktigt hunnit kanna efter an. Har fortfarande inte sovit sedan vi vaknade pa rest&fly pa Arlanda igar morse. Det ar over 24 timmar nu! Trott och pulvermosig i hjarnan av for lite somn och massa nya intryck. Sa nar jag och Linnet kutade over Colaba Causeway for en stund sedan sa var det nastan en utomkroppslig kansla. Och ja, Elisabeth, jag vill fortfarande halla nagon i handen nar jag springer over gator i Indien! Kopte scrambled eggs on toast(Ja, Ida, det ar ju min favvo!) pa Leopolds(Cafeet i Shantaram!!!). I vantan pa att fa checka in pa varat rum pa YWCA har Linnea och Theres nu somnat i varsin fotolj. Det ska jag ocksa gora. Aterkommer nar jag ar vid mina sinnens fulla bruk igen! Horshoj! 

Det var bara tre saker jag tänkte säga.

1. Om fyra dagar, nio timmar, femtio minuter och nio sekunder så sätter jag mig på ett flygplan som tar mig till Indien.
2.  Jag är väl inte tillräckligt berest för att komma med sådana påståenden som att Indien är det mest fantastiska landet i världen. MEN! Indien är det mest fantastiska landet i världen!
3. Om jag hade levt under 1600-talet så hade jag absolut kunnat tänka mig att vara mogulkejsaren Shah Jahans favvo-hustru.

Det var bara det. 

om att vilja berätta något för någon

Hej. Elin säger att jag är dålig på att blogga. Hon säger att om jag inte bloggar nu så kommer jag dö bloggdöden. Så säger hon. Jag säger att jag har haft en ganska tråkig vecka. Att tiden står stilla. Så säger jag. Och att det var längesedan någonting galet i natten hände. Så säger jag också. Och jag tänker att i helgen när jag åker till umeå så kanske det kan få hända något galet i natten. Någonting spontant. Någonting spännande och omvälvande. Kanske att jag träffar mannen i mitt liv. Eller iallafall någon som jag tror är mannen i mitt liv. Jag kanske träffar honom i baren. Jag kanske har tappat bort alla som jag kom dit med. Han kanske har det också. Han kanske är fransman. Han kanske heter Èmile och han kanske bor i ett kollektiv med fem andra fransmän. Jag har inte tänkt ut vad vi pratar om än, men det är någonting som gör att vi blir mycket fascinerade av varandra. Fascinerade på ett sätt som gör att vi känner att det var bra att vi träffades. Sen frågar han kanske om jag vill följa med honom till Frankrike nästnästa torsdag. Jag tänker då "vad är det hääääär!?!??!", men säger ändå att jag nog vill det. Och sen blir jag kanske kvar där i Frankrike. 

Hehe näää. Det kommer nog inte hända. 

Jag kanske inte träffar någon fransman, men jag kanske träffar fem militanta veganer. De kanske heter Nova, Ida, Mats, Jeppe och Wolfgang. De kanske säger att det är bra att jag inte äter kött, men att jag borde engagera mig lite för djurens rätt också. De kanske sätter griller i huvudet på mig så pass att jag tycker att det är en jättebra idé att följa med dem för att befria en minkfarm. Så då kanske jag följer med. Men när jag står där med avbitaren i handen så kanske jag kommer på att jag nog inte vill vara med på den här räden ändå. Så jag säger att det var trevligt att ses, men nu tackar jag för mig. När jag går hem sen så kanske jag möter en polisbil med sirenerna på. Då tänker jag förmodligen att det var skönt att jag återfick förståndet. 

Näääähähä. Det där kommer absolut inte att hända.

Men jag kanske blir stannad på stan av en reporter från västerbottensnytt. Reportern kanske heter Ylwa. Hon  kanske vill intervjua mig angående någonting som rör den pågående samhällsdebatten. Jag kanske inte alls har hängt med i den samhällsdebatten, och jag kanske inte ens förstår frågan. Därför kanske jag svarar "Öhhhhähh, ja veneee alltså...?". Reporter-Ylwa kanske då höjer på ett ögonbryn och säger "Okeeej...?". Hon kanske får mig att känna det som att jag är en fruktansvärt obildad och dålig människa som inte hänger med. Jag kanske börjar grina. Jag kanske bryter ihop f u l l s t ä n d i g t! Ylwa kanske får dåligt samvete och lägger en sympatisk hand på min axel. Hon kanske säger att det inte gör någonting. Jag kanske tittar upp på henne genom tårfyllda ögon och helt plötsligt känner att jag kan nog anförtro den här kvinnan det innersta av mitt känsloliv. Jag kanske anförtror henne det, och då kanske hon säger "Okeeej...?". Jag inser då att det kunde jag visst inte alls göra. Sedan kanske jag blir det mest tittade klippet på svt:s hemsida. 

Jafastnä. Det kommer inte heller att hända.

Och like bra är väl det. Jag gillar mitt liv som det är nu ändå. Det ska bli kul att träffa Bettan och Basse. Och Johnny. Och att gå på Alkberg-spelningen. Hörshej!

spicy sporty girl bah yeah

På högstadiet ville jag så gärna vara en sportig tjej. Såg verkligen upp till de tjejerna som var totalt hängivna och engagerade på fotbollsplanen. Som att det inte fanns något annat än fotboll. Som att man skulle kunna sätta livet till för att vinna närkampen. Jadufattarväl. Tyckte det var coooool! Och det hysteriska kaotiska när en riktigt sportig tjej skadade sig. En sportskada. Sorgen och frustrationen över att behöva sitta bredvid planen med ispåse och benet i högläge. Att inte kunna påverka matchresultatet längre. Ojoj. Jag led med dem. Ville vara som dem! Själv stod jag där på planen och räknade ner sekunderna för att matchen skulle ta slut. Önskade att jag stukade foten bara lite så att jag skulle slippa vara med. Typ. En sån tjej var jag. Men ville vara en sån där sportig med sportskada. SÅ. I dag! I dag efter att jag legat i självömkan färdigt så bestämde jag att febern skulle sjunka så pass att jag kunde åka på tantgympan. Och vad som där hände ska jag dra lite snabbt nuråh. Jag stukade foten. Det knakade och gjorde jävligt ont. Kände mig liksom ledsen över att jag inte skulle kunna gympa vidare. Tjurgympade vidare ändå. Och nu sitter jag här med benet i högläge och känner mig nöjd över att äntligen få känna mig som en sportig tjej med en sportskada. NÖJD!!!!