om att vilja berätta något för någon

Hej. Elin säger att jag är dålig på att blogga. Hon säger att om jag inte bloggar nu så kommer jag dö bloggdöden. Så säger hon. Jag säger att jag har haft en ganska tråkig vecka. Att tiden står stilla. Så säger jag. Och att det var längesedan någonting galet i natten hände. Så säger jag också. Och jag tänker att i helgen när jag åker till umeå så kanske det kan få hända något galet i natten. Någonting spontant. Någonting spännande och omvälvande. Kanske att jag träffar mannen i mitt liv. Eller iallafall någon som jag tror är mannen i mitt liv. Jag kanske träffar honom i baren. Jag kanske har tappat bort alla som jag kom dit med. Han kanske har det också. Han kanske är fransman. Han kanske heter Èmile och han kanske bor i ett kollektiv med fem andra fransmän. Jag har inte tänkt ut vad vi pratar om än, men det är någonting som gör att vi blir mycket fascinerade av varandra. Fascinerade på ett sätt som gör att vi känner att det var bra att vi träffades. Sen frågar han kanske om jag vill följa med honom till Frankrike nästnästa torsdag. Jag tänker då "vad är det hääääär!?!??!", men säger ändå att jag nog vill det. Och sen blir jag kanske kvar där i Frankrike. 

Hehe näää. Det kommer nog inte hända. 

Jag kanske inte träffar någon fransman, men jag kanske träffar fem militanta veganer. De kanske heter Nova, Ida, Mats, Jeppe och Wolfgang. De kanske säger att det är bra att jag inte äter kött, men att jag borde engagera mig lite för djurens rätt också. De kanske sätter griller i huvudet på mig så pass att jag tycker att det är en jättebra idé att följa med dem för att befria en minkfarm. Så då kanske jag följer med. Men när jag står där med avbitaren i handen så kanske jag kommer på att jag nog inte vill vara med på den här räden ändå. Så jag säger att det var trevligt att ses, men nu tackar jag för mig. När jag går hem sen så kanske jag möter en polisbil med sirenerna på. Då tänker jag förmodligen att det var skönt att jag återfick förståndet. 

Näääähähä. Det där kommer absolut inte att hända.

Men jag kanske blir stannad på stan av en reporter från västerbottensnytt. Reportern kanske heter Ylwa. Hon  kanske vill intervjua mig angående någonting som rör den pågående samhällsdebatten. Jag kanske inte alls har hängt med i den samhällsdebatten, och jag kanske inte ens förstår frågan. Därför kanske jag svarar "Öhhhhähh, ja veneee alltså...?". Reporter-Ylwa kanske då höjer på ett ögonbryn och säger "Okeeej...?". Hon kanske får mig att känna det som att jag är en fruktansvärt obildad och dålig människa som inte hänger med. Jag kanske börjar grina. Jag kanske bryter ihop f u l l s t ä n d i g t! Ylwa kanske får dåligt samvete och lägger en sympatisk hand på min axel. Hon kanske säger att det inte gör någonting. Jag kanske tittar upp på henne genom tårfyllda ögon och helt plötsligt känner att jag kan nog anförtro den här kvinnan det innersta av mitt känsloliv. Jag kanske anförtror henne det, och då kanske hon säger "Okeeej...?". Jag inser då att det kunde jag visst inte alls göra. Sedan kanske jag blir det mest tittade klippet på svt:s hemsida. 

Jafastnä. Det kommer inte heller att hända.

Och like bra är väl det. Jag gillar mitt liv som det är nu ändå. Det ska bli kul att träffa Bettan och Basse. Och Johnny. Och att gå på Alkberg-spelningen. Hörshej!