På högstadiet ville jag så gärna vara en sportig tjej. Såg verkligen upp till de tjejerna som var totalt hängivna och engagerade på fotbollsplanen. Som att det inte fanns något annat än fotboll. Som att man skulle kunna sätta livet till för att vinna närkampen. Jadufattarväl. Tyckte det var coooool! Och det hysteriska kaotiska när en riktigt sportig tjej skadade sig. En sportskada. Sorgen och frustrationen över att behöva sitta bredvid planen med ispåse och benet i högläge. Att inte kunna påverka matchresultatet längre. Ojoj. Jag led med dem. Ville vara som dem! Själv stod jag där på planen och räknade ner sekunderna för att matchen skulle ta slut. Önskade att jag stukade foten bara lite så att jag skulle slippa vara med. Typ. En sån tjej var jag. Men ville vara en sån där sportig med sportskada. SÅ. I dag! I dag efter att jag legat i självömkan färdigt så bestämde jag att febern skulle sjunka så pass att jag kunde åka på tantgympan. Och vad som där hände ska jag dra lite snabbt nuråh. Jag stukade foten. Det knakade och gjorde jävligt ont. Kände mig liksom ledsen över att jag inte skulle kunna gympa vidare. Tjurgympade vidare ändå. Och nu sitter jag här med benet i högläge och känner mig nöjd över att äntligen få känna mig som en sportig tjej med en sportskada. NÖJD!!!!
